Annorlundabyn

- Per Olov Ganrot -

Jag har vuxit upp i Halmstad i en gård som heter Vasagården. Det var ingen släktgård, mina föräldrar köpte den året innan jag föddes, men min bror har haft den efter dem och har den ännu. Jag har därför känt anledning att gräva i dess historia och har hittat något jag inte mött tidigare. En by brukade vara en samling gårdar, omgivna av odlade vångar och utanför dessa en gemensam betesmark, fäladen. Här var det tvärtom, fäladen i mitten och gårdarna runt omkring, och två liknande byar fanns i närheten. Säkert fanns rationella orsaker och jag har funderat över dem.

Byns historia

Den aktuella delen av Halmstad har varit utsockne frälse under säteriet Videröra i Ottarps socken ett par km därifrån. Så var det till 1840, då byn styckades upp och såldes ut, och det hade nog varit så ända sedan dess tillkomst. Vasagården nämns alltid ihop med sex andra gårdar, alla med egennamn och alla tillhörande Videröra. Omkring 1700 fick de nummer: 1 Oregården, 2 Aspehus, 3 Måsagården, 4 Björkebacken, 5 Wasagården, 6 Röahus (senare Rödahus) och 7 Hasslebacken. Alla gårdarna är historiskt dokumenterade senast 1624. I Decimantjordeboken 1651 betecknas Mossegaarden, Oregaard, Rødehuus och Wassegaarden som ”Hallfue gaarde” medan Hasslebacke, Birkebacke och Aspehuset betecknas som ”Boell” (bol, hus). Alla betecknas som ”Axel Urups thiennere”, dvs de tillhörde Videröra. Tveklöst utgjorde de en enhet, men något bynamn tycks inte ha funnits. Jag kommer därför att kalla dem ”min by”.

Del av blad IW 202 av Skånska rekognosceringskartan.

Gårdarnas placering framgår av Skånska rekognosceringskartan (IW 202). Alla låg i skogsbrynet kring ett öppet område, cirka 1 × 3 km stort, från Videröra i nordväst till Loarps by i sydost. Vägen från Halmstad kyrkby till Videröra gick rakt igenom området. Intressant är att gårdarna låg i motsols nummerordning, någorlunda jämnt fördelade runt området. Det understryker att de hörde samman och hade med området att göra. Eftersom numreringen var över hundra år gammal när kartan gjordes hade gårdarna rimligen legat så mycket länge, antagligen sedan de tillkom. Runt hela gruppen fanns enligt kartan lövskog, trädbeväxt betesmark och mossmark.

Björkebacken saknas på kartan och hade möjligen förstörts före 1775. Senare lantmäterikartor har kvar namnet på vångar där gården legat, och husförhörslängder anger att nr 4 Björkebacken var ”avhyst” av säteriet, d.v.s. brukades direkt av Videröra. Namnet har senare återkommit för en gård på platsen.

På rekognosceringskartan från 1812 finns på platsen för Björkebacken två hus med överraskande namn: Malmaison och St. Cloud. Jag tror de är skämt av officerare och kartritare ur Fältmäteribrigaden. Malmaison kan betyda sjukhem, men var också namnet på ett slott i Paris. Napoleon hade två år tidigare, 1810, inhyst sin första hustru där, sedan han skilt sig för att gifta om sig med en österrikisk kejsardotter. Saint-Cloud var ett slott intill. Vad skämten syftade på kan jag bara spekulera över. Möjligen fungerade husen som bostad eller kontor för fältmätarna, som ironiskt uppkallade dem efter aktuella slott – officerarna bodde förstås på säteriet. Husen förekommer inte i husförhörslängder före 1810. Möjligen var de rester från Björkebacken och hade nödtorftigt ställts i ordning. Fältmätarna behövde förstås många hästar och tillgång till den stora betesmarken var kanske skäl till valet av förläggningsplats. Kanske hyrde de hästarna av byn eller säteriet? Två husförhörslängder 1814-28 använde namnen, de som bodde där då var torpare eller fäherde. Därefter användes namnet Björkehuset.

Från början hörde nog även gården Saxtorp till gruppen. Den nämns i början av 1400-talet som hörande till säteriet Bullstofta, då möjligen knutet till närbelägna Videröra. När numreringen gjordes hörde dock Saxtorp och Bullstofta till Duveke. Troligen hörde också lilla byn Loarp till gruppen. Det skoglösa området kallades nämligen Loarps fälad i slutet av 1700-talet. Det talar för att även Loarp hört till Videröra, kanske som ensam gård, senare övertagen av Duveke och utvecklad till en by med fyra gårdar. Detta hade dock skett före 1651. Decimantjordeboken anger Loarps fyra gårdar som ”Welb.: oberste Kratzskis Thiennere”, Wolff Hieronymus von Kratzsk var en tysk överste i dansk tjänst, som bl.a. ägde Duveke. Även torpet Kjellstorp och gården Nyhus nordost om Loarp kan ha hört till gruppen. Alla de nu nämnda gårdarna låg precis i gränsen av fäladområdet.

Skånes ortnamn har noterat de sju först nämnda gårdarnas placering och numrering, men ger ingen förklaring. I Ottarps socken strax väster om Videröra har de har funnit en liknande grupp. De var insockne frälse under Videröra, hade nummer och namn och låg vid en fälad: 1 Bryningstorp, 2 Aventorp, 3 Ekshus och 4 Folmerstorp. Fäladen var ännu större än Loarps fälad och på motsatta sidan fanns flera gårdar i Kingelstad. De tillhörde Belteberga, som ju även ägde Videröra. Troligen var fäladen gemensam.

Teckning av festande fältmätare, detalj från Skånska rekognosceringskartan.

Själv har jag hittat en tredje grupp. Drygt en km norr om Loarps fälad fanns inom samma skog ett nästan lika stort skoglöst avlångt område. I huvudsak låg det också i Halmstad. Gårdar med anknytning till Bullstofta/Duveke var placerade i skogskanten med jämna intervall. Någon löpande numrering är inte känd, men i motsols ordning hette de: Stenlycke, Bödkarehuset, Jordkull, Kollinge, Bullstofta, Baggastorp, Krokstorp, Damshus, Arnåkra och Tullboden. Alla är kända från 1400-talet till senast början av 1600-talet.

Beskrivning av byn

Ett lantmäteridokument från 1775 har en kartbeskrivning av ”min” annorlundaby. Runt fäladen gick någon typ av stängsel eller gärdsgård och precis utanför denna låg de olika gårdarna med sina tomter. Vasagården och Rödahus var fyrlängade gårdar, Oregården, Aspehus och Mossagården trelängade och Hasslebacken tvålängad. I skogen i nära anslutning till gårdarna fanns små odlade inägor, sammanlagt kanske fem tunnland per gård. Ett par små inägor fanns också ute i fäladen. Till varje gård hörde uppskattningsvis 40 tunnland av skogsmarken, som söderut övergick i sankområden vid gränsen till Sireköpinge.

Ett annat dokument från 1794 anger att Loarps fälad uppgick till 361 tunnland. Av dessa beskrivs 320 som ljungtuvor och 35 som kärr eller sidder. Skånska rekognosceringskartan markerar hela området som ljunghed. När jag först såg kartan trodde jag att det skoglösa området var gårdarnas odlingar och att de var ganska välförsedda med vardera cirka 40 tunnland åker. Vid närmare eftertanke var det helt orimligt, ungefär så mycket hade hela min referensby, Rävetofta. Hade det funnits så mycket åker, hade fler gårdar tillkommit i rask takt, men de sju fanns där till synes oförändrade i minst 250 år.

Rimligen levde åborna i huvudsak av boskapsskötsel, någon annan möjlighet fanns inte. Betningen kan ha pågått i hundratals år och förmodligen var den orsaken till att ljungen tagit över. Korna brukar rata den. När jag var barn växte odon på några ställen i stengärdsgårdarna vid mina föräldrars gård. Det gjorde det inte i trakten i övrigt, varken i jordbrukslandskapet eller i lövskogsområden. Gissningsvis var de kvar från ljungheden, det var på den delen de fanns.

När gårdarna byggdes måste betesfäladen redan ha funnits där och haft stor betydelse för försörjningen. Från början var den kanske inte helt trädlös. Syftet med att lägga gårdarna runt fäladen kan ha varit att bättre få kontroll över den 360 tunnland stora arealen med nästan en mil stengärdsgårdar eller stängsel.

Å andra sidan måste det ha funnits gårdar för att fäladen skulle uppkomma – klassiska frågan om hönan och ägget. Gårdarna runt fäladen kan ha flyttats dit från någon by i närheten. Om den hette Loarps fälad är det rimligast att det var från Loarps by. Sedan benämndes de efter placeringen, vid björkebacken, hasslebacken, aspet, måsen, vassen eller oran (stenig backe). Ifall detta är riktigt måste de ha flyttats före 1624, då de hade namnen.

Rödahus är lite svårare att förklara. Skånes ortnamn tror att det betyder det röda huset, men påpekar att röda hus var sällsynta på 1500- och 1600-talen. Det fanns väl ingen rödfärg att måla hus med då? Det vore också konstigt om bara en av sju arrendegårdar målades. I äldsta belägg kallas gården Rödehuus, men 1713 hette den Rödjehuuset. Samtidigt som gården kallades Rödehuus, kallades Videröra för Huideröd. Det finns massor av namn på -röd i trakten, t.ex. Kågeröd, Bauseröd, Byröd, Långaröd, Teglaröd, Klåveröd, Traneröd, Magleröd, Gryteröd, Orröd, Skällaröd, Hjortaröd och Ekeröd. Jag tror att det är samma ”röd” och att det betyder rödja. Rödehuus låg nog vid en röjning.

Ljunghedar

Rekognosceringskartans markering för ljunghed tror jag är intressant. Karttecknet är distinkt, men används inte på moderna kartor och det är lätt att inte uppfatta det. Men tecknen finns alls inte överallt. Jag är övertygad om att man kan lita på dem och de visar att ljunghed och liknande typ av mark var mycket vanlig i trakten.

De tre nämnda fäladerna är alla markerade som ljunghed. Från Tirup och slagfältet vid Ylles hed och upp öster om Sireköpinge mot Skinnarp och Stolparp i Halmstad fanns hed överallt, endast avbruten av skog vid Videlycke. Hedagården tillkom så småningom här. Området från Norrlycke upp mot ”min by” var också hed, och den fortsatte sedan över Gultarp och Kingelstad mot Ekeby. Därifrån sträckte heden sig norrut ända till Billesholm och österut till Simmelsberga och därifrån upp till Böketofta. Från Stolparp i Halmstad sträckte den sig österut till Bångstorp, Lönnstorp, Munkagårda och nästan till Svalöv. Inom hedområdena fanns flera byar av sedvanlig typ och storlek. I Torrlösa, Östraby, Karatofta, Rävetofta, Gryttinge och kring Knutstorp och Konga finns karttecknet inte alls.

Kanske var det så i trakten att kreatursbetning förr eller senare alltid gav ljunghed (jmf. ortnamn på Ljung- och –ljunga). Enda sättet att undvika detta var att plöja jorden. Trolleholm föreskrev vid enskiftet att all arrendejord skulle plöjas och att foderväxter skulle odlas för att stallutfodra kreaturen även på sommaren. Det syftade säkert till att öka mängden foder, men möjligen också att undvika att marken förstördes av ljung. Gryttinge fälad hade börjat få in den.

Fäkreatur

Kor fanns på alla gårdar i Skåne. De gav mjölk och smör till husbehov. Att sälja smör till folk i trakten eller på torget i någon stad kunde nog ge tillskott till ekonomin. Men marknaden lokalt var nog för liten och avståndet till sta’n för stort för att göra det till huvudnäring.

Kor gav också oxar till dragare i jordbruket och för ”stallning”. Skåne hade varit känt för export av stalloxar under dansktiden. Linné berättar från sitt besök på Vrams Gunnarstorp 1749 att oxstallning innebar att oxen fick stå inomhus och göddes med rikligt foder före slakten. Det var godsen som skötte detta och ordnade exporten av djuren i levande tillstånd. Arrendatorerna födde upp kalvar och ungoxar och sålde dem till godsen, när de blivit någorlunda vuxna. Där fick de gå och beta en sommar och höst och sedan stå i fähuset över vintern och få rikligt med hö och kornhalm i stället för näringsfattig råghalm.

I Skåne kallade man ofta fähuset för ”stall”, det sa vi allmänt i trakten när jag var barn. Stalloxar kan ha varit grunden för ”min bys” ekonomi från början. Vad gjorde de i så fall när ljung tagit över fäladen och djuren inte åt den? Möjligen försökte de bränna den. Det brukade man pröva, men det var sällan särskilt framgångsrikt. Troligen hade de 3-4 kor per gård för husbehov och ett par dragoxar. De kunde säkert beta i skogen. Eftersom fäladen inte växte igen bör där ha funnits andra betesdjur, som åt ljung.

Får

Möjligen bedrev man fårskötsel. Får äter ljung, det har jag själv sett och Linné nämner det i Skånska resan 1749. Han var utsänd för att studera Skånes ekonomi ur alla dess aspekter och var särskilt entusiastisk över besöket på Vrams Gunnarstorp. När han kom dit upptäckte han att ägaren ”herr kapten Berch över hela Skåne hade namn före att vara den största ekonom”. Linné återvände därför tio dagar senare för ett längre besök. Bland annat berättade Berch för honom hur fårskötsel i stor skala var ”långt profitablare” än oxstallning och Linné antecknade hans kalkyler över foderåtgång och intäkter av höst- och vårull och av alla lamm. Får gick dock inte att ha i skogen sade Berch, de hade blivit sjuka och fått diarré varje år. Om fårskötsel var så lönsam i Vrams Gunnarstorp var den nog det i Videröra också. Det var cirka två mil mellan säterierna och båda låg i utkanten av Söderåsens skogsområde. På 360 tunnland fälad kunde de säkert ha flera hundra får. De kunde gå ute över vintern, bara de utfodrades med hö eller torkat löv från lövtäkt i skogen på sommaren.

Bullstofta/Duvekes fälad markeras också som ljunghed på kartan. I så fall kan även de ha haft får och namnet Baggastorp för ju tanken till fårskötsel. Enligt Rekognosceringskartan 1812 låg den gården just där Sofielund nu ligger. Baggastorp ligger idag mer än två km öster om Sofielund och en mindre del en dryg km norr om Sofielund. Kanske var det en funktion, som var nödvändig i sammanhanget, men flyttades när Sofielund kom till genom delning av Bullstofta. Namnet fick då följa med. Linné berättar att man importerat baggar från England och Spanien. Om man bedrev aktiv avel med importerade baggar fick man i tid skilja egna ungbaggar från tackorna i fårflocken. Kanske var det vad Baggastorp var till för? Gillbaggar (gilla = kastrera) uppföddes också. De blev särskilt feta enligt Linné och gav mycket mer talg än andra får. Det var viktigt, av talg gjorde man ljus. Antagandet om fårskötsel kan styrkas av att Duveke i min barndom hade en stor fårhjord med minst några hundra djur.

Hästar

Ännu troligare är att de födde upp ryttarhästar på ljunghedarna. Hästar äter ljung; inte i första taget, men när annat bete tryter gnager de ner den ända till marken. Jag bor vid en gammal betesmark med rätt mycket ljung. Den är naturreservat och betas varje år av en stor flock hästar, ljungen hinner inte bli mer än 1-2 cm hög.

I Skåne fanns mycket kavalleri. Rusthållarna runt omkring måste skaffa hästar till sina ryttare, men det dög inte med den typ de hade som dragare på gårdarna. De kunde bara bli trosshästar, artillerihästar eller befälshästar vid infanteriet och kallades då klippare. Redan under danska tiden hade det funnits en betydande uppfödning av ryttarhästar i Skåne, framför allt vid de många adelsgodsen och vid det kungliga stuteriet i Dalby. Mycket av detta upphörde då Skåne blev svenskt, men redan efter tre år reorganiserades aveln av generalguvernören Gustaf Otto Stenbock. Bland annat anlades ett kungligt stuteri i Flyinge som annex till stuteriet i Dalby.

Tjugo år senare införde generalguvernören Johan Gyllenstierna en ”stodordning”. Varje by eller socken måste anskaffa en god ”häst” (= hingst), som uppfyllde en rad kriterier. Den skulle brännmärkas med en krona och tjänstgöra som ”beskällare” för traktens ston. Alla andra hingstar måste kastreras. Ston måste också uppfylla minimikrav för att få betäckas. Det innebar att beskällarna måste stå i stall och inte fick gå lösa i fäladerna. Hingstarna fick inte användas som dragare eller vagnshästar, men för att behålla konditionen skulle de ridas.

Linné skriver att ryttarhästarna i Skåne var större än de som föddes upp längre upp i Sverige, och att man där fick sina flesta ryttarhästar från Skåne. Sedan gammalt hade det varit ett problem vid strid att svenska hästar var avsevärt mindre än danska. Uttrycket ”sätta sig på sina höga hästar” hade bokstavlig betydelse från början. Mankhöjden för de svenska hästarna anges i rullorna; enligt gällande kriterier skulle de nu kallas ”större ponny”. Många ryttare var också småväxta. 1790 tvingades man sänka minimilängden för rekryter till 11 kvarter, 163,4 cm, eftersom det var svårt att fylla kadrarna enligt den tidigare gränsen 11 kvarter 3 tum.

Särskilt besvärande var skillnaden mellan danska och svenska hästar vid Helsingborg 1710. Den hopsamlade svenska armén red mest på klippare och ston, medan danskarna hade sina vanliga stora ryttarhästar. Till råga på allt hade danskarna vid den hastiga ockupationen av Skåne beslagtagit Sveriges bästa avelshingstar vid de skånska godsen. Det var bland annat dem de sköt i Helsingborg när de måste lämna landet. I slaget vid Gadebusch ett par år senare fick till och med Stenbock hålla till godo med en klippare. Gyllenstiernas stodordning kom att gälla i mer än hundra år. Hästarna blev allt större, men vid pommerska kriget 1760 var de ändå små gentemot de tyska hästarna.

Arabhingsten Achmed på Bäckaskogs stuteri, startat av kronprins Karl Johan 1812, senare ägt av Oscar I.

Hästuppfödning var en betydande näringsgren i Skåne under 1700-talet och början av 1800-talet, som kronan ägnade stor omsorg. Förmodligen var uppfödningen också mycket lönsam. I huvudsak skedde den vid godsen, antingen i stuterier ägda av godsägarna (oftast samtidigt officerare) eller hos arrendebönder vid säterierna. Främst var det vallacker (kastrerade hanhästar) man ville ha, de ansågs starkare än ston och lätthanterligare än hingstar. Goda ston fick gå i avel och vid krig sågs de som en hästreserv. Sedan gammalt hade hästarna i Skåne gått ute på fäladerna året runt, det gav friska och tåliga hästar. När marken var snötäckt utfodrades de med hö.

Flera nya stuterier startades i Skåne under 1700-talet. I en avhandling om hästaveln nämns stuteriet i Belteberga som ett av de förnämsta i Skåne och därmed i hela Sverige. Det hade nog gamla traditioner. När Skåne blev svenskt ägdes Belteberga och Videröra av Axel Urup. Han hade varit generalguvernör över Skåne och ganska framgångsrikt försvarat det mot Gustav Otto Stenbocks styrkor, som kommit från Småland. Året efter hörde han till ledarna av försvaret av Köpenhamn mot den svenska stormningen. Godsen beslagtogs, men återlämnades i freden i Köpenhamn. Urup valde att stanna i Danmark och godsen såldes. Han hade fått med sig lösöret, men djuren hade varit kvar och behållits av svenskarna. Hästarna gick till stuteriet i Dalby och bland godsets anställda nämns stallmästare, ridfogde, beridare och många stalldrängar. Belteberga köptes 1713 av dåvarande översten Wilhelm Bennet. Han hade varit med Karl XII vid Poltava och var också med vid Fredriksten när kungen stupade. Det var han som fick fara till Stockholm och meddela dödsfallet till Rådet. Han blev senare landshövding i Malmöhus län och ägde flera andra gods i Skåne. Han dog 1740 och hans ättlingar ägde sedan Belteberga ett stycke in på 1800-talet.

Landshövdingen hade ett tiotal hingstar och ett 30-tal ston på själva Belteberga. Stuteriet fortsatte under arvingarna och även under de senare ägarna. Ryska kriget 1741-43 och pommerska kriget 1757-62 ledde till kraftig ökning av hästuppfödningen i Skåne.

Fäladen mellan Videröra och Kingelstad undergick laga skifte 1842. Kingelstads del var nära 400 tunnland. Kartan 1812 markerar ljunghed, men lantmäteridokumenten anger inget om växtlighet. Större delen betecknas dock som ”hästhageäng” och resten kallas bara ”fäladsmark”, men det innebär nog ingen skillnad. Allt var ju en samlad fälad och att den använts för uppfödning av hästar verkar klart. Om Videröra bedrev hästuppfödning på insockne fäladen, kan de lika gärna ha gjort det också på den utsockne. Misstanken att fältmätarna hållit till där ger visst stöd för detta.

Kanske fortsatte uppfödningen långt fram i tiden? Under 1930-40-talen hade en av gårdarna på det som varit Loarps fälad i Halmstad uppfödning av kavallerihästar, s.k. remonter, som huvudinriktning. Som jag minns det var gårdens stall byggt för 12-15 hästar. Gården hade funnits där redan 1911, före ägaren under min barndom. Möjligen levde uppfödningen kvar sedan tiden före utskiftningen av fäladen.

Henrik Walter Berg von Linde på Axelvold köpte Duveke 1797 och flyttade dit. Under sina 61 år som godsägare, varav 37 på Duveke, anges han ha drivit ett stort stuteri. Möjligen var det på Bullstofta/Duvekefäladen. Gedsholm, Vrams Gunnarstorp, Knutstorp och Trolleholm anges också ha haft stuterier.

Byns senare öde

Hela ”min” namnlösa annorlundaby styckades upp omkring 1840 i många parallella, långsmala ägor vinkelrätt mot landsvägen. Allt såldes ut till köpare från olika socknar i trakten. De flesta av de nya hemmansägarna flyttade in 1841, förmodligen efter att själva ha ordnat gårdsbyggnader. Av Vasagården blev sex gårdar med det namnet, de flesta med 20-30 tunnland, och av Rödahus blev fem gårdar. Omgivande skog och sankområden odlades upp. Att det plötsligt blivit möjligt tror jag berodde på åtgärder i grannsocknen.

Mina föräldrars ägor var en km långa och bestod egentligen av två sammanlagda gårdar Vasagården och Rödahus. Jorden längst i söder närmast Sireköpinge var den bästa, alldeles stenfri med djup fin mylla. Där hade funnits sankskog och vass-kärr hundra år tidigare och odling hade varit omöjlig. Gårdens namn tros syfta på vassen. Möjligen hade de samlat in den och sålt den för taktäckning. Halm i Halmstad tros ha samma syftning. Längst i norr, närmast landsvägen där ljungheden funnits, var jorden sämre och stenigare.

Hela Halmstad avvattnas av fyra källflöden till Råån, som förenas vid Sireköpinge och Kläsinge. När Sireköpinge säteri på 1830-talet började utveckla Tågarps by och anlägga den stora gården Spargott måste de dränera området, som var vasskärr. Det måste de ha gjort genom att ända till Sireköpinge rensa och ”muddra” en bäck, som var ett femte källflöde till Råån. Troligen rensades även de båda bäckarna vid gårdarna Karlsfält och Håkantorp och plötsligt fanns förutsättningar för att dränera ”min by”. Ett stort dike grävdes från Bulls Måse vid Bullstofta, via Måsagården, Björkebacken och genom hela längden av det som blev mina föräldrars ”ställe” till Karlsfält. Hundra år senare, i 30-talskrisen, fick far ett projekt beviljat, att som nödhjälpsarbete låta arbetslösa tillverka och lägga ner stora betongrör i diket.

Loarps by drog också nytta av den förbättrade dräneringen och enskiftades 1843 och flyttade ut gårdar längs sin bäck. Några år senare köpte Duveke de båda gårdarna Håkantorp, som lades samman med mark från Loarps by och blev annexgården Loarps gård.

Laga skifte gjordes i ”min by” 1860, men tycks bara formellt ha bekräftat den uppdelning som gjorts 1840. En mycket detaljerad markundersökning gjordes dock, förmodligen för att ge underlag för att riktigt taxera de nya hemmansägarna. De var ju inte frälsebönder längre. Den visar också att i stort sett hela byns areal hunnit bli uppodlad sedan 1840. Byn hade även fått en väderkvarn, vilket väl markerar att fem gånger så mycket folk behövde mala säd. En avstyckning för ett smedtorp hade också gjorts.

Skälet till att utförsäljningen gjordes just 1840 kan ha varit att efterfrågan på gårdar var stor genom avhysningen av arrendegårdar vid andra gods. Kunde man köpa en gård var det förstås bäst, och lediga arrenden fanns nog inte. Videröra utnyttjade läget för att göra sig av med de utsockne gårdarna och intäkterna användes kanske för att enskifta de insockne gårdarna.

Källor och litteratur

Carl Linnæus: Skånska Resa år 1749.
Vilhelm Müller: Översikt av Sveriges Hästavel, Flyinge 1926 (avhandling).
Henry Waxberg: Hästen i det karolinska rytteriet, LTs förlag, Stockholm 1973, en utmärkt bok med mängder av fakta och referenser.
Diverse dokument på Lunds landsarkiv och Lantmäteriverket i Malmö.