”Blåsen”- Bengt Nordahl -Varje bygd med självaktning har väl minst ett original, som ”de gamle” visste att berätta om. I Kågeröd fanns det Per Bengtsson med det märkliga öknamnet ”Blåsen”. Han levde i slutet av 1800-talet, och det bör vara han som dog 10/12 1899 som ”arbetare” på Knutstorps fattighus. Han var född 12/3 1830 som son till Bengt Larsson och Kjersti Hansdotter i Långarödshus. Det finns således ingen i våra dagar som kan ha träffat honom, men någon minns säkert historier om honom. Han finns även omskriven av flera skribenter, bl.a. i en tidningsartikel från 1931, där det står att det nu är över trettio år sedan ”Blåsen skattade åt förgängelsen”. Även hans porträtt finns. Han har på detta en hög hatt, men det påpekas att det inte är hans ”högtidsblåsa” utan hans ”tjänstedräkt”. Cylindern uppges han ha fått av den dåvarande greven på Knutstorp. I artikeln står det att han från början var någon slags ambulerande skollärare, men jag har inte funnit bekräftelse på denna upppgift, och några anekdoter om honom från den tiden tycks inte finnas. Tydligen var han, eller ansåg sig själv vara, en duktig sångare, och man sa att han gärna lät höra sin röst i all dess styrka vid psalmsången i kyrkan, och ibland dröjde han lite efter den övriga menigheten med sitt höga C. Med tiden uppfyllde han inte de fordringar man ställde på en ”magister”, varför han tydligen fick pröva på annan näringsverksamhet. Det påstås att han då etablerade sig såsom kombinerat ”postverk och budskickningscentral”, och det var under denna tid han började göra sig gällande som ett original. Bland hans uppgifter ingick ofta att ombesörja ortsbornas spritinköp i Tågarp, som på den tiden lär ha varit närmaste plats för dylika inköp, och troligen fick han vanligen gå sträckan till fots. Det berättas att när han en dag var på hemväg med ett krus brännvin, råkade han tappa kruset, som därvid gick sönder. Det är självklart att han fick förebråelser, när han återkom med endast hanken och en bit av handtaget kvar. ”Blåsen” svarade emellertid helt nonchalant: ”Ja kan väl inte rå för att fingrarna ragas.” Blåsen var tydligen inte alltid villig att utföra de tjänster man bad honom om. Följande historia är från tiden efter järnvägens tillkomst 1886, så ”Blåsen” var därför inte heller så ung längre, varför han kallas gubbe. Dåvarande stationsinspektoren i Kågeröd mottog en kväll ett telegram adresserat till en person bosatt en bit från stationen. Eftersom inspektoren för tillfället var ensam i tjänst, och telegrammet måste nå adressaten så fort som möjligt, uppsökte han ”Blåsen”. Gubben var emellertid inte alls villig att uträtta ärendet utan hade väldigt många undanflykter. Så småningom lovade han likväl att ta hand om telegrammet, men endast på villkor att inspektoren drack ett glas tillsammans med honom. Nu var det ju si och så med renligheten, och inspektoren kunde iakttaga de för festligheten avsedda glasen. Han försökte därför komma ifrån gästvänligheten, men gubben stod på sig. Om han inte fick dricka med inspektoren, rände han inte med något telegram, det var nu en gång fastslaget. Inspektoren hade därför ingen annan råd än att acceptera, och artigt nog torkade ”Blåsen” av det glas han bjöd sin främmande, men han torkade med – lakanet. Inspektoren måtte emellertid efter denna extra hövlighet inte ha anammat drycken med tillräcklig förståelse, för ”Blåsen” kände sig sårad och gick inte med det ifrågasatta ärendet. Tidvis hade ”Blåsen” tydligen ingen fast bostad. Det berättas, att han en tid utan grevens vetskap logerat i stallarna på Knutstorp. Greven fick så småningom kännedom om saken, och när han så en dag mötte honom, frågade han: ”Var bor du nu för tiden?” ”På Knutstorp”, svarade ”Blåsen” utan att blinka. ”Var bor då jag”, fortsatte greven. ”Greven bor ju också på Knutstorp, vet jag”, kom det helt naturligt från den oförbätterlige. (De som känner till mer fakta eller fler anekdoter om denne märklige man får gärna höra av sig till redaktionen.) |