Om lerslagning och skogsök

Material upptecknat av Mårten Sjöbeck i Kågeröd 1924. Funnit på Folklivsarkivet i Lund.

Skogsök

På flera håll inom socknen har jag under mina forskningar mötts af meddelanden om s.k. skogsök, d.v.s. hästar, som förr lifnärde sig i skogarne på Söderåsen året rundt, och hvilka förde en mer eller mindre halfvild tillvaro.

Nils Svensson, 80 år, född och boende i Skaftarp upplyser härom följande: I Kågeröds socken voro förr de flesta bönder s.k. ”hoabönner” (hofveri till Knutstorp, Sireköpinge senare Böketoftagården) och de hade endast små jordbitar för egen del. Några tvingades därför, att låta hästarne lifnära sig själfva äfven om vintern. Dessa hästar höllo sig då på ängarne rundt Finshus, d.v.s. på Söderåsens hjässa. Dessa ängar hunno aldrig blifva afbetade på sommaren. Dessa hästar användes till körslor, men voro ytterst vilda och mycket svåra att tygla. I Skaftarps by hade en ”hoabonne” Ola Svensson ”ög som gick i skogen om vintern”.

Johan Jönsson, 82 år, född i Böketofta by, sedan mer än 60 år boende i Abullabo (Söderåsens vestra sluttning) upplyser, att hans fader omtalat, att gårdarne Skrikeberg och Finstorp (den senare tillhörig Sireköpinge) hade ”skövög” som höllo sig i skogarne på Söderåsen året rundt ”till och med när snön gick dem till knäna”. Vid svåra oväder, ”när det blev böst” , kommo de hem till närheten af gårdarne men ”om de fick gå in eller ej, det frågte de inte efter”. ”Ville en häfva ut godt hö åt dem åto de det icke”, däremot ”förtärde de gärna” den från ko- och fårstallen bland spillningen utförda halmen. De höllo hullet hela vintern och voro ”feta och granna”. I arbetet voro de dock mycket vilda. J. förmenade, att de under vintern höllo till godo med samma föda som älgen, som förr fanns i stor myckenhet på Söderåsen. J. upplyste också, att vintrarna förr icke voro så stränga som nu.

Skaftarp och Abullabo pr Kågeröd i juni 1924.

Lerslagning och lergille å gården Skipadrätten i Kågeröd socken.

Mathilda Kronkvist, 68 år, Skogshus, Svalöfs socken berättar om rubricerade, hvari hon deltog vid 18 års ålder.

Å gården Skipadrätten skulle en loglänga lerslås. Arbetet började kl 5 på morgonen, då traktens pigor och drängar samlades intill ett 50-tal å arbetsplatsen. Det ansågs vara en heder att få vara med att lerslå. Leran var beredd dagen innan, och vid arbetets början uppmjukades leran genom påstänkning af vatten. De bästa pigorna fingo de bästa drängarne. Arbetet hängde nämligen till stor del på drängarna, för hvilka det gällde att skaffa fram leran väl ältad och lagom stora partier.

Leran bars fram av tvänne drängar på en s.k. ”lerbör”, hvarpå pigorna, två och två, en på hvardera sidan av väggen började arbetet. Den ena ”lade i” under det den andra ”kramade lered oppad stagana”, därefter slätades och jämnades med händerna eller med en fyrkantig brädbit, vid hvilken ett enkelt handtag var fastgjordt. De flinkaste och bästa pigorna skickades af husbonden till inkörsporten. Husbonden deltog icke själf i arbetet, utan gick omkring och såg efter, att allt blef väl utfördt, och att alla förplägades (endast torrskaffning och kaffe).

Kl 2 var arbetet med lerslagningen klart, hvarefter alla begåfvo sig åstad hem för att göra sig rena och för att byta kläder för att sedan åter infinna sig till ”lergille”, hvarvid de medverkande möttes på vägen af musik. Å gillesgården serverades middag samt rikligt med brännvin. Efteråt förplägades det kaffe ”gökar” eller toddar. Först kl 3 på natten var gillet slut.

Skoghus pr Kjellstorp i april 1924.

Edvard Mårten Sjöbeck (1886-1976) är känd som natur- och kulturgeografisk författare. Han var tjänsteman vid Statens järnvägar (Helsingborg) 1914-52, och han utgav på Järnvägsstyrelsens uppdrag ett flertal landskapsböcker (Skåne 1928), i vilka han uppmärksammade spåren av äldre bebyggelse och äldre brukningsformer i det samtida landskapet. Han har bl.a. skrivit om Skånska gärdesgårdar: ett bidrag till kunskap om deras form och utbredning.

Bengt Nordahl